En liten tröttis

Ebba gav mig en rejäl sovmorgon imorse, hon sov tills klockan var 9 imorse. I vanliga fall är det klockan 7 som gäller för henne. Hon är nog inte helt kry vår lilla skrutta, men då är det ju bra att hon sover lite extra så hon kurerar sig. Ingen feber eller förkylning än så länge i alla fall...

När vi väl klev upp imorse och hade fått i oss lite frukost framför Nyhetsmorgon blev vi sittandes i soffan. I vanliga fall är det ju full fart, alla leksaker ska ut på golvet och hon springer runt och klättrar och slänger sig i soffan. Men imorse satt hon bara lugnt och stilla i min famn, riktigt mysigt faktiskt, men självklart vill jag ju att hon ska vara pigg och frisk!
Men sådana här mysiga stunder får man inte så ofta länge, så det är bäst att ta tillvara på tillfällena som ges ;-)

Lilla skruttisen

 

 

Små goa fötter som kikar fram under filten

 

Jag passade på att slå på iPaden och kollade på förra veckans avsnitt av Mia på Grötö. Himla smidigt att kolla på repriser faktiskt, för då slipper man ju reklamen och man kan kika när man känner att man får tid. Jag gillar sådana här program, där kändisarna öppnar upp sig lite och man lär känna dem lite bättre. Också gillar jag Mia, vilken härlig kvinna alltså!

 

 

iPaden måste jag säga var ett otroligt bra köp. Speciellt nu när man har en liten tjej här hemma som älskar att pilla och peta på allt. Surfplattan är ju utan sladd och man kan lätt flytta den med sig. Man kan ställa den på bordet och hon kan få kika på små filmsnuttar eller lyssna på lite barnsånger när hon ska äta eller om man behöver greja med något annat en liten stund. Jag köpte den för pengar jag fick när jag fyllde 30 förra året, och det ångrar jag inte. Riktigt bra pryl måste jag säga!

 

Nu ska Ebba få gå upp och lägga sig en stund och jag ska passa på att duscha och fixa iordning lunch.

Ha en fortsatt skön dag! Kram Maria











Född 2010

SVT har nyligen sänt en program-serie som heter Född 2010. Det är exakt den typen av program som jag älskar att titta på. Jag missade de flesta avsnitten när de sändes på tv, men har kollat ikapp på webbtv nu.

Program-serien bestod av 4 delar och man fick följa familjerna under barnens första år.
Just den här serien tyckte jag lyckades skildra hur det ser ut att leva i Sverige just nu. Hur olika det kan se ut för olika familjer. Vissa får barn när de är unga, vissa får barn själva samtidigt som de får ett syskon, vissa vill leva ett liv i storstaden medans andra vill leva lite som man gjorde förr...
Man fick följa 9 familjer som fick barn under 2010 och hur deras familjeliv och livssituation såg ut. Det var lite i stil med Familjen annorlunda, men i den här serien fokuserades det mest på den "nyfödda" och inte så mycket på alla barnen i familjerna.
Har ni inte sett serien, så se den!
De ska även fortsätta följa familjerna och 2014 kommer vi få "träffa" familjerna igen, det ser jag fram emot!

Tyckte även att intro-musiken till serien var så otroligt fin!

Besvärjelse - Oscar Danielsson

Idag regnar det och är ett riktigt tråkigt väder! Sambon jobbar och jag och Ebba sitter och leker med alla hennes leksaker som vi fyndade på loppis, hon älskar dem och kan sitta nöjd och leka med dem länge! Också pratar hon väldigt mycket med dem, men hon tycker nog att hon får dåligt med svar för nu låter hon nästan lite arg ;-)

Även hunden som hon fick av Tove och John gillar hon at leka med

Dressen hon har på sig köpte jag också på loppisen för 20 kr!

Gla´-skiten!

Nu ska vi plocka undan lite här hemma innan pappan i huset kommer hem.

Sen blir det nog lite tacos till fredagsmys, någon mer som har tänkt samma tanke tro? ;-)

Kram Maria

En tankeställare...

Jag är med på ett forum och pratar med andra tjejer som också blivit mammor nu i höstas. Häromdagen la en av tjejerna upp en länk till en artikel som Fredrik Backman skrivit i Café den 7 juli-2011. Det som stod i den gjorde ett stort intryck på mig, och jag känner att jag vill lägga upp texten här på bloggen så ni också får chansen att läsa den...

" Personligt meddelande
Till den ganska stressade blonda kvinna i grön Volkswagen Golf, årsmodell 2004, som låg efter mig på Skälbyvägen mellan Hässelby och Barkarby och vidare mot Kista norr om Stockholm strax innan klockan 12 idag.
Jag förstår att du fann det här med att jag höll hastighetsgränsen på alla 30- och 50-sträckor oerhört provocerande. Du gjorde det ganska klart genom att köra uppskattningsvis 15 centimeter bakom min bil i närmare fyra kilometer, försöka köra om mig vid ett rödljus (innan du i sista sekund upptäckte den där Volvon och insåg att vi inte körde på en enkelriktad väg), för att sedan slutligen argt accelerera in till höger om mig när vi nådde en 70-väg och köra om mig på insidan. I drygt 100 kilometer i timmen. I bussfil.
Jag ska inte ta upp din tid i onödan, jag förstår att den är väldigt värdefull för dig. Så jag vill bara i all hast passa på att berätta för dig att för ett drygt år sedan blev jag pappa till en liten pojke. Han heter Nicholas. Han har stora bruna ögon och sin mammas ögonfransar. Han älskar bröd men är inte så förtjust i smultron. Han gömmer fjärrkontroller och tyglejon i facket under sätet på sin leksaksbil, och fnittrar så han kiknar när jag hittar dem. Det låter sådär som man tänker sig att champagnebubblor hade låtit om de fnittrat.
Jag vet ingen annan i hela världen som någonsin fått hans farfar att gråta offentligt. Eller garva så högt.
Han blir uttråkad när han inte får vara bland mycket människor, och älskar att stå i centrum. Jag antar att han har fått det förstnämnda från sin mamma, och det sistnämnda från mig. Han har hennes försiktigt mejslade kindben, och mina stora fötter. Han har fyra stora tänder i överkäken, och inte en enda i underkäken. När han blir ledsen trillar det tårar stora som pingisbollar nerför de där små kinderna. När han är sjuk vägrar han sova någon annanstans än i vår säng, med sitt huvud på sin mammas nyckelben och sina fötter i mitt ansikte. Han väcker henne genom att pussa henne på munnen, mig genom att ta mitt armbandsur från sängbordet och slå det i ansiktet på mig.
Och när han och hans mamma dansar. Herregud. De kan lysa upp ett släckt rum när de gör det.
Hans morfar är hans bästa vän. I förra veckan blev han så glad när han kom hem till oss att han kröp rakt in i en vägg. Och han har precis lärt sig gå, han är väldigt stolt över sig själv för det. I augusti börjar han på förskolan. När han ser en hund pekar han överlyckligt och vrålar ”TITTA!!!”.
Och när han skrattar. Herregud. Det är som om något rusar runt barfota på insidan av mitt bröst när han gör det.
Han satt och sov i sin bilstol på passagerarsidan när du körde om oss idag, med det där tyglejonet i famnen. Om jag inte hade bromsat när du gick över i bussfilen och sedan skar tillbaka in i min fil så är det genom hans dörr fronten på din bil hade kraschat. Jag vet inget om dig. Jag vet inte om du sett de där videoklippen på nätet om vad en bil i 100 kilometer i timmen kan göra med en människokropp av kött och blod. Och jag vet inte om du någonsin haft en ettåring sovandes på din mage, lyssnat på hans andetag, och insett hur ofattbart ömtålig den där lilla kroppen är. Jag vet inte om du älskat någonting så mycket någon gång i ditt liv att det känns som om du ska få en hjärtattack.
Men förlåt, jag kommer ifrån ämnet här.
Så hur som helst: Jag ville bara säga att jag hoppas att det där som du hade så bråttom till var väldigt viktigt.
Och att du hann dit i tid. "

Stress, stress och ännu mera stress. Herregud vad vi stressar, och egentligen helt i onödan, för de få sekunderna som vi tjänar på att ibland trycka gasen i botten eller så, vad ska vi göra med dem?!
Och om vi inte stressar så slarvar vi, skriver sms samtidigt som vi kör, sitter och pratar i mobiltelefoner, ute och går utan ordentliga reflexer osv. I tron om att det händer inte mig...

Innan jag gick och la mig igår kollade jag dessutom på ett avsnitt av Sofias änglar på webb-tv. Där var det en pappa som hade varit ute och cyklat och blev påkörd och frontalkrockade med en bil i 90 km/h. Olyckor händer oavsett om vi tar det försiktigt eller inte, det är bara att acceptera. Men vi måste sluta stressa och istället ta det lugnt och vara rädda om varandra!!!

Tack Fredrik Backman för din artikel som i varje fall gav mig en tankeställare...
Kram Maria

Drömmen om ett barn

Bild: tv3.se

Ett av paren som väntar på att få adoptera ett barn.

Den 17 oktober, dagen då Ebba beräknade födas, startade en programserie på Tv3 som heter "Drömmen om ett barn".  Det har handlat om par som på olika sätt haft problem med att bli gravida. Programledaren Reneé Nyberg har följt 7 par och en singeltjej under ett år, som alla drömt om att skaffa barn.

Jag dras till sådana här serier, jag tycker om att följa olika människors öden. Just den här serien har berört mig lite extra i och med att jag själv suttit med en nyfödd bebis i famnen, samtidigt som man ser att det verkligen inte är någon självklarhet att kunna bli gravid.

Jag känner en sådan oerhörd tacksamhet som fått en egen dotter, en frisk och alldeles underbar lite Ebba!

Samtidigt får man lätt så dåligt samvete över att man inte går runt och känner tacksamhet utan ibland tycker att det är jobbigt att med få timmars sömn, ömma läckande bröst, skrikande bebis med magknip osv. Men det går ju inte att tänka så heller... Men det är nog bra att få en påminnelse ibland över att man inte ska ta allt för givet!

Jag skickar en tanke till att par där ute som kämpar för att få ett barn på ett eller annat sätt!

Också ska jag pussa på min Ebba Bebba Bus en gång extra ikväll!

Mammas älskling 10 veckor gannal idag.

Ja, ni ser ju vems tös hon är ;-)

Imorgon är det dags för ett besök på BVC för vägning och mätning. Sedan stannar jag och Ebba kvar hos mina föräldrar medans sambon gör sista kvällsskiftet innan han är ledig i 4 dagar.

Hoppas ni får en härlig helg! Kram Maria