söndag 5 februari 2012

Ett år har gått...

Den 5 februari förra året fick vi veta att Ebba hade flyttat in i magen. Det var en lördagkväll och jag bestämde mig för att göra ett test. Jag hade tänkt att vänta tills morgonen efteråt egentligen eftersom jag läst att man helst ska testa med morgonurin. Men på kvällen blev jag för nyfiken och jag ville inte ligga och fundera på det under natten, så jag bestämde mig för att testa på kvällen ändå. Mensen var 2 veckor försenad och jag hade fått åka hem från jobbet pga illamående en av kvällarna innan.
När jag testade hade jag tänkt att lägga testet på handfatet och låta sambon vara den som först skulle gå in och läsa utav resultatet efter en stund. Men urinet hann knappt träffa stickan innan ett klart och tydligt streck dök upp, det var inget snack om saken! Det fanns ett litet gryn som höll på att växa till sig i min mage!
Jag kommer ihåg att de första veckorna efter att vi "plussat" var väldigt speciella. Det kändes så overkligt att vara gravid, och tanken att det faktiskt var så upprepade sig i mitt huvud HELA tiden... Jag funderade också på hur livet skulle förändra sig, hur min graviditet skulle påverka mig och hur jag skulle bli som mamma...


Jag visste redan innan jag blev gravid att mitt arbete ses som riskfyllt när man är gravid, pga vibrationer och buller, som har visat sig kunna leda till missfall eller för tidig födsel. Företagshälsovårdens läkare och arbetsgivaren hjälpte mig att fylla i papper som jag kunde skicka med till försäkringskassan. Det gick ganska smidigt och det dröjde inte så länge innan jag fick beviljad graviditetspenning under hela graviditeten.
Mitt liv förändrade sig otroligt mycket under den helgen kan man väl säga...

Det var en graviditet med otroligt mycket känslor hit och dit. Allt började väldigt bra, jag slapp illamående och mådde nästan som vanligt de första månaderna. Efter ett tag fick jag en otroligt jobbig yrsel, vilket ledde till att jag mest satt och tittade på när sambon fick slita med renoveringen vi höll på med =)
Vi blev erbjuda att göra ett KUB-test vid vecka 11-12, ett test som alla i värmland blir erbjudna som visar om det finns en hög eller låg risk att fostret har kromosomförändringar. Testet görs dels genom ett ultraljud som mäter en liten vätskespalt som finns i fostrets nacke under dessa veckor och som sedan försvinner. Men man räknar och med resultatet utav ett blodprov som man tar dagarna innan provet görs. Resultaten från blodprovet och nackuppklarnings-mätningen förs in i en dator och man får genast svar på hur stor risk ens barn har att ha kromosomförändringar på nr 13,18 och 21 (DS).
Vi blev chockade när det visade sig att vårt barn hade en otroligt hög risk att ha kromosomfel, 1:3 på nr 13 och 18 och 1:11 att barnet hade Dawns syndrom. Vi fick stanna kvar på sjukhuset och prata med en läkare och diskutera vad resultatet innebar och vi kom fram till att det bästa var att boka in ett fostervattensprov för att få ett 100-procentigt svar. Alla som har en risk på 1:300 får göra ett FVP. Det jobbiga var att vi bara var i vecka 12 då och FVP kan bara göras efter vecka 15, så det var ett par riktigt jobbiga veckor. Efter FVP var det sedan ytterligare 1 veckas väntan innan provet var analyserat och de skulle höra av sig till oss. Vi kom överens med läkaren som utförde provet att de skulle höra av sig via telefon oavsett hur resultatet var. Det kändes verkligen som en dödsdom när telefonen skulle ringa, vi visste att de skulle ringa på tisdagen eller onsdagen och jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv!!! Vi angav sambons telefonnummer, och på onsdagen när det ringde höll mitt hjärta på att hoppa ur bröstkorgen på mig. Han gick iväg och pratade och kom tillbaka med det bästa beskedet jag någonsin har fått, det var inga avvikelser på någon kromosom. Våran lilla älskade krumilur i magen var en frisk bebis som höll på att skrämma vettet ur sin mamma och pappa!!!
Det var hennes nackspalt som avvek och gjorde att risken blev så hög för oss. När det är den som avviker kan det också tyda på att det finns något fel på något organ, så vid rutinultraljudet blev alla hennes organ extra kollade, speciellt hjärtat. Men allt såg helt normalt ut enligt sköterskan. Men det räckte inte där, vi skulle få göra ytterligare ett ultaljud i vecka 20, där en specialistläkare skulle kolla hennes hjärta en sista gång. Men även han såg att allt såg helt okej ut. Det var först då jag kände att jag kunde börja pusta ut på riktigt och känna mig lycklig över att vara gravid igen!

Runt vecka 33 ökade mitt blodtryck en del och vid ett tillfälle fick jag en 2:a i anmärkning på urinprovet. Det kan tyda på att jag höll på att utvecka havandeskapsförgiftning. Barnmorskan undrade hur jag kunde hålla mig så lugn när hon berättade det och att jag eventuellt skulle bli inlagd de sista veckorna. Men efter allt vi gått igenom hittills så kändes det inte som att det kunde vara så farligt att bli inlagd, i jämförelse...
Vi kom överens om att vi skulle avvakta, och att jag skulle komma och lämna ett nytt urinprov dagen efter. Då var det "bara" en 1:a i anmärkning, och det ses som helt normalt när man är gravid, även blodtrycket var lite bättre den dagen. Så vi bestämde oss för att ta en dag i taget och jag skulle hålla koll så jag inte fick någon huvudvärk eller mådde dåligt på något vis.

Men allt gick ju bra, två veckor efteråt kom hon till världen. Då försökte hon skrämma oss en sista gång =)
Hon föddes frisk, alldeles perfekt och med en stark egen vilja, våran lilla Ebba =)
Det är så underbart att allt gick vägen och att hon nu är här hos oss!

Ebba 4,5 månad gammal

Kram Maria 

4 kommentarer:

  1. ja det är ju inte "bara" att vara gravid och njuta av graviditeten som många säger. Egentligen är det otroligt hur många det är som har jobbiga tider både under graviditeten och innan! VI får prata mer på tisdag - för du kommer väl på babykaféet?

    SvaraRadera
  2. Oj vilken berättelse, vilka tuffa besked ni fått motta under graviditeten. Underbart att höra att allt slutade bra och att er dotter är frisk och mår fint.

    SvaraRadera
  3. ja, man blir onekligen lite svettig när man tänker på allt som KUNDE gått snett...tur att man inte visste allt som kunde hända innan man blev gravid, då hade man väl struntat i alltihop;) Men sen får man fokusera på allt som gick bra i stället!:)fin bild!

    SvaraRadera
  4. Va mycket ni gott igenom!! Förstår att det måste varit tufft!! Men vad skönt att allt slutade bra och ni fick er fina Ebba!

    Kraam!

    SvaraRadera

Lämna gärna en liten hälsning/kommentar till mig, då blir jag sååå glad! <3