tisdag 27 september 2011

Anna undrar...

Häromdagen fick jag en kommentar här på bloggen av Anna.

"Grattis till er!Det är så kul att läsa om hur ni har det där hemma nu och hur du/ni orkar efter förlossningen. Kanske du vill berätta lite kort även hur du upplevde själva förlossningen? Inte kanske varje detalj men något smått sku vara intressant att läsa.. Eftersom jag själv har det framför mej inom snar framtid :) Kram Anna "

Jag vet att många inte gillar att läsa förlossnings-berättelser så jag hade tänkt att skippa att skriva om det. Men nu när Anna frågade så tänkte jag om och varnar nu er som är lite känsliga för sådana texter att sluta detta inlägg nu.
Tycker själv att det känns kul och bra att ha det nedskrivet, tror man glömmer ganska fort hur det är...

Allt började kring midnatt natt mellan onsdag den 14 september och torsdagen den 15 september. Jag satt uppe ganska sent, men runt 23.30 tiden skrev jag en statusuppdatering på Facebook om de på tok för höga anmälningsavgifterna för My Dog utställningen i Göteborg...
Så vid midnatt gick jag upp och la mig, tog fram min bok och började läsa lite. Då började det göra ont bak i ryggen, långt nere i svanken. Låg och vred och vände på mig utan att kunna hitta en endaste bekväm ställning. Gick upp och sprang på toa och kände ett väldigt tryck nedåt, sprang på toa väldigt många gånger den närmaste timmen, men det spelade ingen roll hur mycket jag än fick ur mig så var trycket kvar.
Sedan satte något som liknar extrem mensvärk igång, med såpass kraft att jag hade svårt att stå upprätt. Stod inne på toa och hängde över handfatet och väntade på att det skulle släppa efter lite. Försökte gå och lägga mig igen, somnade en liten kort stund innan jag kände hur det bara högg till nere i magen och värken var igång igen.
Gick upp på toa igen, blev hängandes över handfatet. Gick tillbaka in till sovrummet och stod och hängde över sängen och försökte få sambon att vakna. Försökte få honom att förstå att det gjorde otroligt ont och att antagligen något var på gång. Yrvaken gick han upp och frågade mig om vi skulle ringa in till förlossningen. Så sambon ringde, jag låg/satt i en fåtölj och försökte stå ut med värkarna som nu kickat igång ordentligt. Det gjorde så förbaskat ont i svanken, ljumskarna och ner i låren. Jag som trott att värkarna skulle göra så man kände smärta i magen?! Barnmorskan inne på förlossningen var naturligtvis mer intresserad över att prata med mig än med sambon så jag fick ta telefonen och berätta för henne hur det kändes. Hon märkte ganska snart att jag hade ganska ont, för under vårt 10 minuter långa samtal där hon skrev in mig mm så hade jag 2-3 värkar och kunde då inte prata med henne samtidigt. Så hon sa till oss att åka in direkt, och om det skulle bli värre eller om det tryckte på nedåt och jag kände för att krysta så skulle vi genast ringa en ambulans så skulle hon följa med och möta upp oss.
Jag slängde ihop lite saker i en väska och sambon jagade på mig och sa att vi behövde åka. Han tog med sig Figge ut som vi hade tänkt lämna av hos mamma och pappa, startade upp bilen och blev rejält irriterad på mig när jag sprang runt inne och skulle leta upp systemkameran (som inte kom med upp till förlossningen sen i alla fall utan låg kvar nere i bilen.... GRRR).
När jag satte mig i bilen var klockan 02.55 och värkarna var nu både starkare och tätare, var tredje minut kom dem. Jag fällde bak sätet och försökte bara fokusera på att härda ut dem. Sambon blev orolig och tyckte att vi skulle ringa efter ambulans men jag sa till honom att bara fortsätta köra... Däremot kände jag inte för att ta någon omväg förbi mamma och pappa, utan vi ringde pappa som jobbade natt och gjorde upp med honom att han skulle åka in till Karlstad och hämta upp Figge när han slutade jobba klockan 6.
Väl framme vid förlossningen så rotade sambon fram mynten vi samlat på oss till biljettautomaten och jag försökte resa mig upp ur bilen. Direkt jag ställde mig upp så började jag kräkas, och stod säkert i flera minuter och kräktes precis utanför bilen... Sedan gick vi upp mot dörrarna och ringde på klockan och minuterna innan de kom och öppnade kändes som en evighet. Jag stod dubbelvikt och höll i sambon när de kom och öppnade. Sedan kom det en undersköterska och bad mig gå in i förundersökningsrummet. Men barnmorskan sa, nej det behövs inte vi går direkt in på förlossningssalen. Rum nummer 7 blev vårt. Jag fick lämna ett snabbt urinprov och sedan plocka av mig kläderna och bli undersökt. Jag var då öppen 2 cm och väldigt mjuka kanter. Först då, när barnmorskan sa, då blir det barn idag då, förstod sambon att det var värkar jag hade och inget annat som var fel med mig =)
De kopplade på mig ett CTG-bälte och det gjorde fruktansvärt ont att ligga på rygg. Jag fick ropa på sambon att ta fram hinken så jag kunde kräkas igen. Värkarna kom fortfarande väldigt tätt och jag hann knappt pusta ut innan det var dags för nästa. Efter ett tag sa jag till sambon att ringa på klockan och be dem komma in för att höra om jag verkligen behövde ligga så länge på rygg. De kom in och sa att det räckte, frågade mig om jag behövde någon smärtlindring och gav mig lustgasen som inte hjälpte något, så de fick skruva upp den med en gång.
Mina värkar stegrades inte i styrka heller, utan var uppe på max på några sekunder, så jag hann aldrig förbereda och ta lustgasen som man ska en stund innan värken gör som ondast. Så när jag andades in lustgasen gjorde det så ont att jag bara blev illamående utav den. Försökte komma fram till vilken position det var skönast att ligga/sitta/stå i under värkarna, men det gjorde lika förbaskat ont hur jag än gjorde. Det gjorde fortfarande bara ont i ljumskarna, svanken och långt ner i låren, det kändes som benen höll på att slitas av mig. Sambons uppgift blev att massera svansken och korsryggen på mig, och det gav bättre smärtlindring just då än vad lustgasen gjorde. Sen tror jag faktiskt att det är skönt för männen att ha något att fokusera sig på under förlossningen så de också får en uppgift och inte bara blir sittandes och titta på. Han kunde ju se på den lilla monitorn när mina värkar kom och med vilken styrka de var i.

Klockan blev 7 och mina värkar var fortfarande lika täta men gjorde nu ännu ondare och min energi höll på att ta slut! Sambon fick återigen ringa in barnmorskorna som var precis uppe i skiftbyte, så då kom både den första barnmorskan som mötte oss i dörrarna vid parkeringen och den barnmorskan som skulle ta över efter henne in.
Jag sa att det gjorde för ont för att bara stå ut med lustgasen och behövde mer smärtlindring. Hon började då undersöka mig och berättade att jag redan var öppen 8 cm och det var onödigt att ta någon annan smärtlindring eftersom vi snart var i mål. Hon hjälpte mig istället med lustgasen och riktigt tvingade mig att andas i masken genom hela värkarna. Hon fick även vrida upp styrkan på den några snäpp till. Hon var verkligen en kanonduktig barnmorska, och direkt hon kommit in i rummet blev jag lugnare och kände fullt förtroende för henne. Det var bara att lyssna på henne och köra på.
Vid halv 8 hade jag öppnat mig helt och krystvärkarna tog över. Jag fick testa lite olika positioner att stå och krysta i. Jag låg i gynställning, men det gjorde ju så ont i svanken så det var inte skönt några längre stunder. Att stå på knä passade mig ganska bra för då kände jag att jag fick bäst kraft att kunna krysta. Först kände jag rädsla över att börja krysta, men när jag väl vågat så var det bara skönt under själva värken att få hjälpa kroppen med det den ville. Men sen fick jag nästan panik när krystvärken var över och huvudet skulle sjunka upp tillbaka i kanalen igen och trycket bestå utan värk. Men även krystvärkarna kom tätt, ungefär en gång var femte minut eller något sådant. Efter ett tag tog barnmorskan fram en stol som såg ut som en toalettstol, det var tydligen något nytt och väldigt effektivt. Det gjorde skitont att sitta på den, för trycket nedåt blev så stort, men det visade sig då att lillan inte åkte uppåt så långt mellan värkarna utan det var riktigt effektivt. Jag tänkte då att, det är som man har hört, det känns som om man ska skita ut en tegelsten på tvären och man kan inte förstå hur det ska kunna gå till.
Jag berättade sedan efter en stund att jag inte ville föda henne sittandes i den stolen utan att jag ville lägga mig i gynställning igen. Hon undersökte mig och märkte att stolen var väldigt effektiv eftersom nu huvudet syntes, och det var mycket mörkt hår på det... Va?! Hår och mörkt, det hade jag verkligen inte kunnat föreställa mig! =)

En sköterska kom in och skulle hjälpa till att hålla upp ett ben upp mot magen. Barnmorskan berättade då att det var viktigt att inte krysta när jag inte hade en värk utan bara flåsa på en tok när värken var slut och invänta nästa värk. Men det behövdes aldrig, för det blev ett jäkla tryck när hon hjälpte mig att hålla upp ena benet och lill-skruttan kom utflygandes som en kanonkula. Jag hade då blivit lite bedövad i underlivet och bäckenbotten så jag visste inte riktigt om hela bebisen var ute eller om det bara var huvudet som kommit ut. Men då berättade sambon att den var ute och allt såg fint ut, och jag frågade om det var en tjej och det var det! Ebba kom till världen 08.40 torsdagen den 15 september på Karlstad BB. 4 veckor och 4 dagar för tidigt, och ingen vet varför, det bara blir så ibland, att vissa ungar är nyfikna på livet utanför magen lite tidigare än andra.
När jag låg med henne på bröstet frågade vi vad barnmorskan trodde att hon vägde, hon gissade på 1900-2000 gram. Men lill-skuttan vägde några hundra gram till, 2415 gram närmare bestämt och var 45 cm lång och ett huvudomfång på 31,5 cm.


Oj, så lång berättelse det blev, men så hemsk var den inte va?!  En enkel förlossning som gick ganska snabbt och komplikationsfritt. Jag kan absolut tänka mig att föda barn igen och jag är så glad att jag kunde klara det med bara lustgas och att jag fick föda naturligt. Jag tror kroppen mår så mycket bättre då och att alla hormoner och sånt kommer igång lättare.

Ja, nu vet ni hur min förlossning gick till... Nu ska jag sätta igång och mata det lilla matvraket igen ;-)
Ha en fin dag i det härliga höstvädret!
Kram Maria

7 kommentarer:

  1. Hej hej.
    Vilken bra berättelse, våra förlossningar var ganska lika fast jag hade ont i magen av värkarna och inte så ont i ryggen så jag kunde ligga ner.
    Tycker det var jätte bra berättat och faktiskt lite kul att läsa och jämföra med min =)
    Sååååååå roligt att se alla bilder.
    Ha det gott i höst myset och hälsa ulf.

    SvaraRadera
  2. Tack för en lång och fin förlossningsberättelse. Det är såå intressant att läsa om hur kvinnor upplever en förlossning. Lycka till med allt! Kram från Anna undrar ;)

    SvaraRadera
  3. Å gud vilken sötnos! Grattis! Jag älskar förlossningsberättelser! Hittade nyss din blogg men jag återkommer gärna,, kram

    SvaraRadera
  4. Vacker berättat!! mÂlskar förlossningsberättelser c",)

    Klem Anna

    SvaraRadera
  5. Tack för att du delade med dig. Älskar att läsa sånt här ju

    SvaraRadera
  6. Jätteroligt att läsa din förlossningsberättelse. Jag sitter här med tårarna strömmande nedför kinderna. Så fint att sätta ett litet nytt liv till världen. <3

    Jag längtar så tills det blir min tur. Åh, vad länge jag har längtat efter att få vara en av er. Men liten får gärna stanna inne ett bra tag till så att han/hon är färdigbakad! Tack för att du delar med dig. :) Kram!

    SvaraRadera
  7. Bra jobbat!!
    Jag tycker bara det är intressant/spännande att läsa men är nog mer insatt än andra kanske, min mamma jobbar nämligen på BB/Förlossningen!

    Ha det fint!

    Kram Liza

    SvaraRadera

Lämna gärna en liten hälsning/kommentar till mig, då blir jag sååå glad! <3